Varför består vissa böcker medan andra glöms bort?
Varje år publiceras en enorm mängd skönlitteratur, men endast en bråkdel av alla utgivna böcker fortsätter att läsas bortom sin egen samtid. Medan vissa verk uppnår status som tidlösa klassiker, faller andra en gång hyllade författarskap snabbt i glömska. Denna litterära dynamik belyses i två tidningsartiklar: Lina Thoréns ”Vad är en klassiker?” (Aftonbladet.se, 2009-08-20) samt Peter Fröberg Idlings ”Författarna som försvann och återkom” (Vi, 2015:5). Syftet med detta PM är att utreda varför vissa litterära verk överlever sin egen samtid medan andra faller i glömska.
En central förklaring till ett verks livslängd ligger i kombinationen av tidlös tematik och språklig utformning. I sin artikel intervjuar Lina Thorén litteraturprofessorn Anders Cullhed, som definierar en klassiker som ett konstverk vilket känns nödvändigt för oss människor. Enligt Cullhed får en klassiker inte enbart läsas av plikt som ett passivt ”lärdomsgods”, utan måste äga kraften att utmana, beröra och drabba läsaren i nuet. För att en bok ska stanna kvar i minnet krävs ett levande och engagerande språk snarare än en tung eller alltför akademisk stil. Denna bild bekräftas i Peter Fröberg Idlings artikel, där författaren Per Wästberg lyfter fram klassiker som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Stig Dagermans verk. Wästberg förklarar deras långvariga genomslag med att de gestaltar tidlösa livsfrågor på en ”kolossalt klar stil”. På motsatt vis menar Wästberg att 40-talsförfattaren Sivar Arnér i dag är närmast bortglömd just eftersom hans språk upplevs som ”knastrigt” och föråldrat.
Vidare spelar verkets bundenhet till sin egen historiska epok en avgörande roll för om det lever vidare. I Fröberg Idlings text påpekar akademiledamoten Peter Englund att författare som i alltför hög grad är en del av sin samtid riskerar att försvinna tillsammans med den. Artikeln illustrerar detta med författaren Olle Hedberg, som mellan 1930 och 1974 gav ut en ny bok varje år och var så populär att hans romaner såldes färdiginslagna som julklappar. I dag är Hedberg i det närmaste bortglömd, vilket Fröberg Idling delvis förklarar med att de religiösa frågor som Hedberg ofta behandlade inte längre upplevs som lika angelägna. Dessutom framhåller Fröberg Idling att utrymmet på den litterära parnassen tycks vara begränsat, vilket innebär att nya författarskap ständigt tränger undan äldre så att de faller i glömska.
Samtidigt är litteraturhistorien inte huggen i sten, utan styrs även av samhällets förändrade värderingar, bokförlagens insatser och ren slump. Cullhed betonar i Thoréns artikel att klassiker inte är eviga, utan att synen på vilka böcker som räknas dit omförhandlas över tid. Som exempel nämner han hur flera kvinnliga författare från 1800-talet, däribland Victoria Benedictsson, tidigare var marginaliserade men i modern tid har återupptäckts eftersom deras livsöden plötsligt känns aktuella och utmanar vår samtid. På liknande sätt beskriver Fröberg Idling hur bokförlag som Modernista och Natur & Kultur aktivt arbetar med att leta upp, nyöversätta och återutge bortglömda böcker. Ett tydligt exempel är John Williams roman Stoner från 1965, som först försvann i den stora bokfloden men som vid sin återutgivning hyllades som en modern klassiker. Utöver detta pekar Fröberg Idling på att även faktorer som en författares förtida död och rena tillfälligheter avgör vilka texter som råkar finnas kvar och läsas av framtida generationer.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att litterär överlevnad avgörs i ett samspel mellan verkets inre kvaliteter och omvärldens förutsättningar. För att en bok ska bestå krävs ett klart, drabbande språk och en tematik som förmår tala till nya generationer utan att fastna i sin egen tidsanda. Samtidigt visar exemplet med Olle Hedberg att enorm samtidssuccé inte är någon garanti för evigt liv. Utrymmet i litteraturhistorien är begränsat, och i slutändan styrs ett verks öde av såväl kulturella svängningar och aktiva förlagssatsningar som ren slump.